söndag 2 juli 2017

Sommarutmaningen 2017

HÄJJJ! Hörni ni som har följt min blogg i ett år vet att jag under förra sommaren kom på den roliga utmaningen att cykla hem min cykel från Vasa till Jakobstad - en sträcka som till slut blev ca 102 km i förjävlig motvind. Ifall ni inte fattar vad jag pratar om kan ni läsa om det hääär.

Så i våras började jag förstås fundera på vad för knäppt jag skulle kunna hitta på den här sommaren. En knäpp utmaning per sommar borde ju räcka, tycker man. På midsommaren (efter sisådär 1½ snaps) kom jag ändå fram till att jag skulle gå Utterledens vandringsmaraton, som följer en vandringsled (Utterleden) på 52 km från Lappfors till Överpurmo. 

Var lite osäker om knäna och höfterna skulle hålla då jag är plattfotad och har sneda ben, men testar man inte vet man inte heller. Min kollega Sabina lovade (efter lite skumpa etc.) att följa med, och då var det ju knepigt att dra sig ur. Hade inte direkt tränat inför någon ultravandring, och visste inte riktigt vad som lönade sig att ha med sig heller, men på onsdagmorgon 7:00 var vi iallafall vid Lappfors Skidcentrum för att anmäla oss. Vi satt halvt på skoj en tidsgräns på under 12h, utan att riktigt veta om det skulle gå så fort.

Första 13km gick relativt bra, och vi pratade t.o.m. om att gå leden nästa år igen. Strax innan andra stationen började höfterna domna bort. Sista 3 km innan matpausen vid Sexsjön (27km) gick jag ensam och fulgrät för varje steg för att jag hade så jäkla ont. Vid Sexsjön bytte jag sockor och hälsade på mina första blåsor, åt och slängde i mig burana. Sen gick det relativt smärtfritt (förutom blåsorna som sprack en efter en...) ända fram till pausen vid 45km. 

Önskar att vi hade haft mer tid att titta runt om oss, för Utterleden är verkligen en sjukt vacker vandringsled. När man var fokuserad på att fixa en tid hann man tyvärr nästan bara se stigen framför sig så att man inte skulle snava ihjäl sig. Vi hann verkligen gå igenom alla typer av finsk skog på vägen. Och vägen? Det var stenblock, småsten, grusvägar, myrar där fötterna sjönk ner, lera så sjuttons, småstigar, smala led genom ängar, skogsstigar, spånvägar, stigar fulla med sten och rötter. 

De sista sju km gick man nästan bara med huvudet. Jag hade så ont överallt - fötter, leder och muskler - att varje steg gjorde ont. Vi gick genom en skog som aldrig tog slut, och när vi kom fram till en väg trodde jag lyckligt att vi var framme. Vi stannade och sträckte på benen och tittade på hur de som gick bakom oss plötsligt gick direkt in i skogen på andra sidan vägen. Då fulbölade jag de sista 2 kilometrarna också; FÖR JAG VAR SÅ TRÖTTRÖTTRÖTT OCH JAG HATADE SKOGEN OCH ALLA JÄVLA MYGG OCH DÄR ÄR EN SÅ SJUKT STOR BACKE OCH AAAH

Men sen kom vi fram. 52km. 11h 44 min. BOOM.










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Här finns rum för ett moi. Pling!